den enda rädslan jag har,

den enda anledningen till att

jag aldrig hoppas på för mycket,

är att om jag tillåter mig själv att vara lycklig,

om bara så för ett tag,

så kommer jag, när den lyckan tar slut,

att falla ihop och aldrig, aldrig någonsin

kunna tillåta mig själv att älska och

att bli älskad igen.

jag är så rädd att jag ska förlora dig,

vad är lycka?

är du lycklig?  --->

oron tränger igenom bubblan
och ristar in sitt namn på min kropp.
den passar på att strö lite salt
och gnuggar tills blodet bubblar.

men upp med huvudet och le åt allt och alla,

för det är tydligen det enda som bevisar att man mår bra.

jag orkar det här! (L)

ibland måste vi kompromissa för att få behålla kontakten

med de vi en gång höll som allra närmast.

jag kompromissade och jag har inte förlorat kontakten helt.

visst, vi kanske inte kan prata som vi gjorde förut,

men du drog iallafall inte ett rakt streck över mig.

du gjorde linjen lite hackig

och lät mig sticka fram stundvis.

det var väl ditt sätt att gå vidare kanske.

jag behövde det.

tack

du är det finaste jag vet nu när allt annat är så fel.

det kan ta slut imorgon eller idag, för det kan vara så.

men innan jag förlorar mig och alla dessa känslor,

så ska jag bara berätta att du är allt för mig.

och även om jag inte kommer vara allt för dig,

så önskar jag att du ska sakna mig när jag är borta.

ni slår, men det blir inga synliga blåmärken

-idoter, ni tror ni kommer åt mig.

hah! ni vet ingenting.

en flicka som till ytan verkar vara hon

som bara är osäker och vill passa in.

har en insida som bubblar och vet vad den vill

men det kan ni inte se.

för vart ni en får henne att gå

så finns det en stor rädsla.

-rädslan att våga vara underbar.